Det är fredag den 13 januari och jag är i vecka 37+0.
Klockan är 05:02 och jag vaknar med en stark känsla av att behöva kissa – något som inte varit ovanligt under min graviditet.
Jag stapplar till toaletten, kissar och reser mig för att tvätta händerna när vattnet går.
Precis som i en riktigt dålig amerikansk film. (Även om barnmorskorna sa att det förmodligen inte skulle hända...)
Omedveten som jag är sätter jag mig på toaletten igen och tänker att den logiska förklaringen måste vara att jag inte var färdig med att kissa.
Det fortsätter att sippra och jag inser att det nu är dags.
Jag reser mig för att ringa förlossningsavdelningen och fråga hur och vad.
Vi hade inte gått på regelbundna förlossningskurser eftersom min man är kock (oregelbundna arbetstider och ville delta).
Istället hade vi kommit överens med vår barnmorska att vi kunde prata om förlossningen följande onsdag vid det sista besöket eftersom ”alla förstföderskor brukar gå över tiden”.
Som om...
När jag får tag på förlossningsavdelningen pratar jag med en barnmorska som låter väldigt snäll. Men samtidigt är hon lite oförstående inför min okunnighet och frågar till slut lugnt: ”Så du vet ingenting?”. Mitt svar var: ”Jo, jag har läst förlossningsberättelser på Canas blogg, men jag vet inget annat eftersom vi inte skulle gå på förlossningskurs förrän på onsdag”.
Hon frågar hur långt mellan värkarna är, jag svarar ”ungefär lika långt”, och hon säger ”då har de nog inte börjat än – för om de hade gjort det skulle jag inte tveka”. Jag håller med henne och hon ger mig adressen till en webbplats som vi kan titta på, och vi kommer överens om att vi kommer in klockan 14 om inget annat händer innan dess.
Jag lägger på och går in och väcker min man Kasper, som blir lite panikslagen på det där ”Woo-hoo, vi ska få barn”-sättet.
Precis när jag berättar om webbplatsen och att vi måste komma ihåg att äta, går vattnet igen. Eller åtminstone känns det så. Fostervattnet strömmar ut.
För mig förklarar det varför min mage växte så snabbt och varför den var så stor.
Det måste ha varit som ett akvarium. [Fysiologiskt sett är det osannolikt att så är fallet, men teorin är väldigt söt, red.
För Kasper var det ”bara mycket vatten” – det sprutade så mycket att jag var tvungen att försäkra honom om att jag inte kissade.
Han skrattade och gick ut för att laga frukost.
Exakt en timme efter klockan 06:02 kom den första värken. Med full kraft.
Vi var inte alls förberedda, eftersom vi trodde att vi hade gott om tid.
Så medan Kasper packade sjukhusväskan låg jag i sängen och mätte värkarna.
Och de kom allt oftare.
Till slut kunde jag inte stå ut längre.
Så jag tog en dusch. Fyra gånger på två timmar.
Klockan 8:30 ringer vi för första gången till förlossningsavdelningen, men får höra att om jag kan prata är det inte tillräckligt ”allvarligt”.
Nåväl.
Värkarna blir starkare. Jag har gråtit under de senaste fyra värkarna, och klockan 10:30 ringer vi förlossningsavdelningen igen.
Lyckligtvis får vi komma in.
Jag ringer min mamma på väg ut genom dörren.
Hon och min syster är redan på väg ut för att köpa babykläder i storlek 50, hämta en barnvagn och allt annat, för nu var han på väg – och som jag sa var vi lite oförberedda.
Resan till Hvidovre sjukhus känns som en resa till Jylland, och värkarna är fortfarande intensiva.
Men de uppvärmda sätena hjälper enormt, så jag funderar faktiskt på om vi skulle kunna föda i bilen.
Kasper tycker att det är en dålig idé, men säger att han kan fråga om jag vill.
Kasper är en bra man.
Vi anländer till Hvidovre, och trots smärtan kommer vi ihåg parkeringsskivan.
Det känns konstigt att gå dit med vetskapen om att jag ska föda, medan alla andra är omedvetna om det.
På grund av värkarna tar det mig nästan 20 minuter att ta mig till förlossningsavdelningen, där jag anländer i tårar eftersom jag har så ont.
Barnmorskan vill undersöka mig och göra en ”strip”. Jag får höra ”grattis, du är 4 cm öppen, så du kommer att föda idag”.
De flesta skulle nog vara glada, men jag var ärligt talat lite rädd.
Medan ”stripen” görs får jag en hel del värkar igen. Så många att barnmorskan kommer in för att kolla varför jag inte ligger still.
Jag blir ombedd att ligga på sidan och andas in genom näsan och ut genom munnen. Jag ska ”vara i vågen”.
Ja, tack – men jag var verkligen täppt, så det var svårare än man kan tro.
Till slut ger barnmorskan upp med att köra remsan och bestämmer att vi istället ska gå ner till förlossningsrummet. För det kommer antagligen att gå relativt snabbt, som hon säger.
På vägen ner till förlossningsrummet, som känns otroligt lång på grund av värkarna, möts vi av ingen mindre än vår egen konsultbarnmorska – den bästa i världen.
Jag har inte sagt mycket under hela processen, men så fort jag såg henne lyckades jag få fram: ”Ja, alla förstföderskor går över sin beräknade förlossningsdag.” Hon skrattade högt, gav mig en stor kram och sa: ”Nu ska vi föda det där barnet, Rikke.”
Hög på hennes entusiasm vaggade jag in i badkaret.
Befriande.
Men plötsligt, mitt i duschen, känner jag ett behov av att krysta.
Jag får panik. Kasper och min barnmorska är lugna och säger: ”Om vi måste förlösa i duschen, så är det vad vi gör”. Tack, vänner.
Det var falskt alarm, men jag hade en känsla av att det skulle gå snabbt.
Jag skyndar mig så fort jag kan i min sjukhusrock och rusar ner till förlossningsrummet med min rullator.
I förlossningsrummet får jag en mask och tänker: ”Lustgas – äntligen”.
I själva verket var det bara syre. Det får jag reda på efter 40 minuter.
Jag hade faktiskt sagt att jag ville föda utan smärtlindring, så vi provade med binstungar tills jag gav upp och bad om en epidural. Eller snarare, jag bad om full narkos, men de lät mig inte få det.
Under tiden är värkarna fortfarande intensiva, och det är de faktiskt under hela processen.
Men det är som om de blir värre just när vi pratar om smärtlindring.
Behovet av att krysta kommer tillbaka, och de har ökat så mycket att jag ber barnmorskan att kolla igen.
Hon börjar med att säga att jag för guds skull inte får krysta, eftersom jag för fyra minuter sedan bara var 5–6 cm öppen.
Hon ändrar snabbt det till ”du är helt öppen – du krystar bara med kroppen”.
Sagt och gjort. Krystfasen var befriande efter mina helvetiska värkar, och jag hade äntligen lite energi mellan värkarna för att prata med Kasper.
Under hela detta är Kasper den coolaste killen i världen. Kasper är vanligtvis lite av en skojare, så jag hade varit orolig att han skulle roa sig själv istället.
Men han var så fokuserad och engagerad.
Så engagerad att han stod med barnmorskan vid fotänden av sängen, hjälpte till att hålla upp mina ben mot bröstet och höll ett öga på krystfasen.
Jag märkte det aldrig, men de var tydligen lite oroliga eftersom krystfasen tog längre tid än normalt.
Ett team av läkare kom in efteråt och hälsade, och det var då jag fick veta att ”han måste komma ut, annars måste vi hitta en annan lösning”.
Min barnmorskas skift var också på väg att ta slut. Sagt och gjort.
Jag fuskade och krystade utanför värkarna. Inte så många gånger. Men det hjälpte.
Jag får höra att jag ska flämta när det är dags.
Plötsligt ropar Kasper ”flämta” och några sekunder senare är vår son ute.
Klockan är 14:42. Jag lyfter upp honom mot min bröstkorg. Den lilla knatten. 3160 g och 50 cm ren kärlek.