Fredag 15 augusti – 40+0
Beräknad förlossningsdag och inga tecken på värkar. Detta är mitt andra barn, och eftersom jag fick igångsättning första gången är det väldigt viktigt för mig att värkarna kommer igång naturligt denna gång. Under hela graviditeten har jag tänkt att det statistiskt sett inte kan stämma att man kan bli igångsatt två gånger! Nu börjar jag bli nervös för att det kanske är möjligt, men jag vill verkligen inte det. Jag skulle så gärna vilja ha en normal förlossning! Jag är väldigt känslosam och har varit det under hela graviditeten. Jag har gått till barnmorskan tillsammans med tre andra gravida kvinnor som alla hade beräknad förlossning samma vecka som jag – alla tre har nu fött och jag känner mig så utanför!
Onsdag 19 augusti – 40+4
Jag har bestämt att äta brunch med en vän och medan jag väntar på henne på kaféet skickar jag ett sms till en annan vän som också är höggravid men inte har beräknad förlossning förrän imorgon. Hon svarar att hon just har fött! Jag vill bara gråta, och det gör jag när jag kommer hem. Det känns som om min kropp inte fungerar, och jag är arg på mig själv för att jag inte ens kan få igång förlossningen! Jag känner mig efterlämnad och värdelös... Men nu känner jag ingen annan som kan föda före mig!
Fredag 22 augusti – 41+0
Jag kommer till sjukhuset för en kontroll. Jag får ett strip-test, blir undersökt och skannad. Allt är bra och jag erbjuds membranstripping, vilket jag accepterar. Det gör ont, men barnmorskan lyckas lossa membranen, så det är ett positivt tecken!
På kvällen har jag många starka sammandragningar som fortsätter hela kvällen, så mycket att jag vid ett tillfälle tror att det kommer att hända ikväll eftersom jag inte har haft några sammandragningar annars. Tyvärr försvinner allt igen...
Måndag 25 augusti – 41+3
Andra kontrollen på sjukhuset. Allt ser fortfarande bra ut, och jag kör hem igen och väntar. Jag har fått en tid för igångsättning om två dagar, eftersom barnmorskan rekommenderar det och eftersom jag inte orkar vänta och tänka på det längre. Jag börjar inse att det kommer att bli ännu en igångsättning, men jag hoppas till sista minuten att det kommer igång av sig själv. Jag går till och med till en zonterapeut för att se om det kan sätta igång något?…
Onsdag 27 augusti – 41+5
Mormor kom igår kväll för att ta hand om vår son, och min man och jag gick upp tidigt eftersom vi måste vara på sjukhuset klockan 7.30 för igångsättning. När vi kommer dit får vi veta att förlossningsavdelningen är full, till och med deras reservrum är upptaget. De vill egentligen skicka hem oss igen, men eftersom jag ingår i ett särskilt barnmorske-program och därför har ”min egen” barnmorska som vi kan ringa, får vi stanna och vänta på att ett förlossningsrum blir ledigt. Jag gör ett strip-test och blir undersökt. Jag är 2 cm öppen, så de kan sätta igång förlossningen genom att spränga min hinna. Vi tillbringar väntetiden tills ett rum blir ledigt på förlossningsavdelningen med att läsa gamla tidningar och äta frukost.
Klockan 9 kommer barnmorskan in och säger att reservrummet har blivit ledigt, men att det inte finns något badkar och att det i allmänhet inte är lika välutrustat som de andra förlossningsrummen. Jag vill bara föda, så även om jag verkligen skulle vilja använda badkaret säger jag ja, tack, så att vi kan sätta igång!
Klockan 9.20 punkterar barnmorskan fosterhinnan och sedan väntar vi igen. Vi är fortfarande i ett rum på förlossningskliniken och efter ungefär en timme börjar värkarna sakta komma (och jag minns plötsligt tydligt hur värkarna känns och tänker: Gud, vad dumt det är att be om värkar! Värkarna blir snabbt regelbundna och starkare. Det är väldigt varmt i rummet vi befinner oss i, så jag står precis vid dörren längst bort från fönstren och solljuset. Efter ett par timmar kommer barnmorskan tillbaka och undersöker mig, och jag är tre centimeter öppen. Hon frågar om jag vill att hon ska ringa min barnmorska, och jag säger ja, även om jag inte är säker på om det är för tidigt. Min barnmorska anländer klockan 13:15, och vi flyttas till förlossningsrummet som väntar på oss. Det är verkligen ett extra rum/förråd! Men precis innanför dörren finns en förlossningssäng och en privat toalett, som också är fylld med all sorts utrustning, men man kan bara backa in i toaletten. Jag bryr mig dock inte om något av det. Det enda som spelar någon roll är att det är svalt där inne eftersom solen är på andra sidan byggnaden (halleluja!). Jag lutar mig mot min man under värkarna och under en av pauserna frågar jag honom om det gör ont när jag lutar mig mot honom. Han ser konstigt på mig och säger att det kanske inte är det jag borde tänka på. Jag är så närvarande och engagerad i allt, till skillnad från min första förlossning. Det är fantastiskt att jag har pauser mellan värkarna där jag faktiskt kan prata med barnmorskan och min man. Vid ett tillfälle säger min barnmorska att jag måste lägga mig ner om jag inte vill föda stående. Jag hoppar praktiskt taget upp på sängen, eftersom jag absolut inte vill föda stående. Jag ligger på sidan och värkarna är kraftiga, så kraftiga att jag skriker av smärta. Jag är förvånad över hur intensiva värkarna känns och blir överväldigad av dem. Men samtidigt är det fantastiskt att jag bara är närvarande och faktiskt kan känna trycket (det kunde jag inte första gången). Jag blir dock snabbt rädd för att krystfasen ska dra ut på tiden som första gången och är mycket uppmärksam på om han rör sig. Det känns som om det tar lång tid att krysta ut honom eftersom jag är nervös, men i själva verket tar det bara 12 minuter från början av krystfasen till dess att han är ute. Jag blir förvånad och lättad när han är född och barnmorskan frågar min man vad klockan är, eftersom klockan i rummet har stannat (!). Han föddes klockan 15.07.
Jag är helt överlycklig efter förlossningen eftersom det var en (nästan) naturlig förlossning och eftersom det gick precis som jag hade drömt om. Och så har jag förstås en underbar liten son (3410 g och 53 cm). Vi bestämmer oss för att stanna på sjukhuset och äta middag, varefter vi kör hem till mormor och den stolta storebror. På natten sover vi alla fyra tillsammans i vår säng, och jag är så glad att allt blev som jag ville och att vi kunde komma hem direkt, även om det var en induktion.