Långt före beräknat förlossningsdatum hade jag en känsla av att barnet låg med rumpan nedåt, vilket bekräftades av barnmorskan och senare av en ultraljudsundersökning.
Olika hemmetoder prövades i hopp om att barnet skulle vända sig. Hemmarebozo, skakning av rumpan och olika positioner med rumpan uppåt och huvudet nedåt. Men ingenting verkade hjälpa.
Jag skulle föda på Herlevs sjukhus och kände mig mycket trygg i deras händer när det gällde min eventuella kommande sätesförlossning. Jag erbjöds ett försök till vändning när jag var 37+0, vilket jag accepterade. Jag kände att jag var tvungen att prova, även om jag visste att det inte var helt riskfritt. Därför bestämde jag mig för att om det kändes ens lite fel skulle jag säga stopp.
Inte mindre än två olika läkare, inklusive överläkaren, försökte. Men barnet ville inte vända sig, så vi gav upp. Senare visade det sig att det fanns en specifik anledning till detta.
Konsulten Henrik pratade med min man och mig om våra alternativ för förlossningen.
De närmaste dagarna och veckorna innefattade en viktkontroll och två konsultationer med konsulten. Han är också en stark förespråkare för sätesförlossningar framför planerade kejsarsnitt, vilket är anledningen till att Herlevs sjukhus har stor erfarenhet av denna typ av förlossningar.
Han lämnade dock helt och hållet upp till mig om jag föredrog en sätesförlossning eller ett kejsarsnitt. Det tog många dagar av förvirrande självrannsakan, men jag bestämde mig för att överlåta beslutet till naturen för tillfället.
Men oj, vad min ombytliga hjärna sattes på prov, för det skulle bli en lång, lång tid. Vid min första förlossning födde jag 6 dagar för tidigt, så det är inte svårt att förstå att jag var ganska otålig när jag var en hel VECKA över beräknat förlossningsdatum. Tillsammans med min otålighet växte också min rädsla för att mitt barn skulle vara för stort för den typen av förlossning. Jag fick veta att 3800-4000 g var deras max. Annars skulle det bli kejsarsnitt, vilket jag verkligen ville undvika.
Barnet undersöktes förstås, och varken barnmorskan eller överläkaren var oroliga, eftersom hon inte verkade vara så stor.
Jag kände att jag borde försöka göra något för att sätta igång förlossningen, så jag gick till Helle Ella, som sägs kunna hjälpa människor som mig. Hon gav mig akupunktur och försökte lossa membranen i hopp om att sätta igång något. Det hjälpte inte mycket. Men samtalet vi hade under behandlingen var guld värt.
På torsdagen, nio dagar efter beräknad förlossning, hade jag en konsultation med Henrik. Han var nöjd med att ge mig helgen, men jag fick en tid för kejsarsnitt på måndagen.
Plötsligt accepterade jag situationen fullständigt. Jag accepterade att tiden och naturen nu skulle avgöra hur det skulle bli, och jag accepterade att de kunde skära upp mig, för nu måste barnet komma ut snart.
Kanske var det det som gjorde susen, men hur som helst vaknade jag klockan 5:15 på fredagsmorgonen. Vattnet hade gått. Fan, det är dags! Jag väcker min man och, förvirrad som jag är, stapplar jag in i badrummet och sätter mig på toaletten. Då kommer jag ihåg att man måste ligga ner när vattnet går, och att det är en underkroppsförlossning, så att navelsträngen inte kläms.
Jag stapplar tillbaka till sängen, känner några fler värkar och ringer förlossningsavdelningen. Barnmorskan i andra änden av linjen säger åt mig att ligga kvar och att de kommer att ringa efter ambulans eftersom jag måste transporteras liggande. Det kommer dock att ta en halvtimme innan ambulansen kommer, men om värkarna blir starkare ska jag ringa igen. Min svärmor ringer också så att hon kan ta hand om vår stora flicka.
Sju minuter senare måste jag ringa förlossningsavdelningen igen. Värkarna kommer plötsligt var tredje minut och varar i ungefär en minut. Efter min första förlossning, som varade i fem timmar, känner jag mig själv tillräckligt väl för att veta att jag måste åka snart.
Plötsligt står tre stora ambulanssjukvårdare och min svärmor i vårt sovrum och skämtar om jag vet inte vad. Riktigt roligt, men också lite mysigt. Jag sätter mig i ambulansen och kort därefter är vi på Herlevs sjukhus, där jag går direkt till förlossningsrummet. Jag är 5–6 cm öppen och värkarna blir mycket starkare. Det finns ingen tid för smärtstillande. Syre är allt jag klarar av, eftersom mina händer och ben skakar.
Värkarna rullar över mig, jag spyr, men i min dimma märker jag att det finns ett stort team redo att ta emot barnet. Den enda jag fokuserar på är min barnmorska. Trots skiftbytet och därmed en ny barnmorska stannar min första barnmorska kvar, men mer i bakgrunden. Min nya barnmorska är lika bra, och jag känner mig hela tiden i goda händer, medvetande om att jag har ett stort säkerhetsnät i hela förlossningsteamet, min man och en kejsarsnittssal redo, som man har vid sätesförlossningar, eftersom 50 % slutar med kejsarsnitt.
Varje gång en värk kommer gömmer jag ansiktet under armen och fokuserar bara på min andning. Tydligen är det så jag hanterar smärtan.
Plötsligt är jag helt öppen och känner behovet av att krysta. ”Får jag krysta?”, frågar jag otåligt, men barnmorskan är lite vag i sitt svar. ”Får jag krysta?!” utbrister jag lite mer insisterande, och jag får klartecken.
I mitt huvud ser jag framför mig videoklippen om sätesförlossningar på YouTube som jag har tittat på om och om igen. Hur rumpan kommer ut, varefter benen på vissa barn behöver hjälpas ut med en speciell teknik, och slutligen kommer armarna och huvudet ut.
Jag har ingen aning om hur långt gången jag är eller några andra detaljer. Jag fokuserar bara på att krysta när jag känner behovet och hålla tillbaka och flämta när jag blir tillsagd.
Barnmorskan rör mig sällan. Hon övervakar mestadels bara. Jag hade läst om detta före förlossningen, och såvitt jag förstod kunde beröring av barnet orsaka en andningsreflex. Inte precis vad man vill när huvudet inte är ute ännu.
Plötsligt är jag så långt gången att bara huvudet är kvar. Jag känner en viss oro i hela gruppen och blir tillsagd att krysta så hårt jag kan. Jag släpper taget helt och hon kommer ut med ett sus, hänger ett ögonblick med huvudet i barnmorskans händer och kommer sedan upp på min mage.
Klockan är 7:51, 2,5 timmar efter att jag vaknade i min egen säng.
Jag är helt överväldigad. Jag gjorde det! Och på rekordtid!
Alla känslor och hormoner som kan tänkas komma in i bilden välter över mig. Jag känner mig som den coolaste personen i världen!
Men min bebis är lite slapp och gråter inte ordentligt, så hon läggs på babydisken. Jag borde vara orolig, men av någon anledning känner jag att allt är okej. Efter en mycket kort stund gråter hon, och allt ÄR okej.
Hon kommer tillbaka till mig. Känslan är helt obeskrivlig. Lika fantastiskt vid den andra födseln som vid den första. Hon ligger bara där och tittar upp på mig med sina stora mörka ögon.
Medan jag sys och ligger där och tittar på vårt lilla underverk, berättar barnmorskan orsaken till den uppståndelse jag kände. När bara hennes huvud återstod att födas ser de att navelsträngen är lindad två varv runt hennes hals. Jag märker det inte ens. Lyckligtvis kändes det inte som om det var något dramatiskt i det ögonblicket. Sedan försöket att vända henne hade jag haft en känsla av det. Så det var tydligt att hon vägrade att vända sig. Naturen är vis!
Den överläkaren har kommit till jobbet och kommer fram för att gratulera mig. Min barnmorska kommer in för att fråga om förlossningen och gratulerar mig. Det känns som om hela sjukhuset har hört talas om min förlossning. Min.världens.coolaste.sätesförlossning!
Det har nu gått ett år sedan en av de största prestationerna i mitt liv, och hon är fortfarande, tillsammans med sin storasyster, en expert på att vända upp och ner på saker och ting och hela vår tillvaro. Hon är en stor del av mitt liv och den lyckligaste bebisen i världen.
Jag är så glad att jag valde att prova med sätesförlossning, och jag älskar att vara rikare för denna erfarenhet.
