Fredag 15.08 – 40+0
Födelsedatum och inga tecken på att förlossningen har startat. Det är mitt andra barn och eftersom jag blev igångsatt första gången är det väldigt viktigt för mig att förlossningen startar av sig själv den här gången. Under hela graviditeten har jag tänkt att det statistiskt sett inte kan vara så att man blir igångsatt två gånger! Nu börjar jag bli orolig för att det faktiskt kan hända, men jag vill verkligen inte det. Jag vill så gärna ha en vanlig förlossning! Jag är mycket känslosam och har varit det under hela graviditeten. Jag har gått till barnmorska tillsammans med tre andra gravida som alla hade BF samma vecka som jag – de har alla tre fött nu och jag känner mig så utanför!!
Onsdag 19.08 – 40+4
Jag har bestämt mig för att äta brunch med en väninna och medan jag väntar på henne på caféet skickar jag ett sms till en annan väninna som också är höggravid men som har BF först i morgon. Hon svarar att hon precis har fött! Jag vill bara gråta och gör det också när jag kommer hem. Det känns som om min kropp inte fungerar och jag är arg på mig själv för att jag inte ens kan få igång förlossningen! Jag känner mig omkörd och värdelös… Men nu känner jag i alla fall ingen som ska föda före mig!
Fredag 22.08 – 41+0
Jag kommer till sjukhuset för kontroll av överburenhet. Får en CTG, blir undersökt och ultraljudad. Allt ser fint ut och jag erbjuds hinnsvepning som jag tar emot. Det gör ont, men barnmorskan lyckas lossna hinnorna, så det är ett positivt tecken!
På kvällen har jag många och kraftiga förvärkar som håller i sig hela kvällen, faktiskt så mycket att jag vid ett tillfälle tror att det kommer att hända i natt också eftersom jag i princip inte haft förvärkar tidigare. Tyvärr går det över igen…
Måndag 25.08 – 41+3
Till andra överburenhetskontrollen på sjukhuset. Allt ser fortfarande bra ut och jag åker hem igen och väntar. Jag har fått en tid för igångsättning om två dagar, eftersom barnmorskan rekommenderar det och för att jag inte orkar vänta och fundera mer. Jag börjar inse att det slutar med ännu en igångsättning, men hoppas till sista stund att det ska starta av sig själv. Jag går till och med till en zonterapeut i hopp om att det kanske kan sätta igång något?…
Onsdag 27.08 – 41+5
Min mamma kom i går kväll för att passa vår son och min man och jag gick upp tidigt eftersom vi ska vara på sjukhuset kl. 7.30 för igångsättning. När vi kommer dit får vi veta att förlossningsavdelningen är fullt upptagen, till och med reservrummet är upptaget. De tänker skicka hem oss igen, men eftersom jag ingår i en speciell barnmorskeordning och därmed har ”min egen” barnmorska som vi kan ringa efter, får vi stanna och vänta på att ett förlossningsrum blir ledigt. Jag får en CTG och blir undersökt. Jag är 2 cm öppen och då kan de starta genom att ta hinnorna. Väntetiden tills ett rum blir ledigt går åt till att läsa gamla tidningar och äta frukost.
Vid kl. 9 kommer barnmorskan in och säger att reservrummet har blivit ledigt, men det finns inget badkar och det är generellt inte lika välutrustat som de andra förlossningsrummen. Jag vill bara föda, så även om jag egentligen vill ha badkar säger jag ja så att vi kan komma igång!!
Kl. 9.20 sticker barnmorskan hål på fosterhinnan och så väntar vi igen. Vi är fortfarande på en mottagningsstuga och efter en timme börjar värkarna så smått komma (och jag minns plötsligt tydligt hur värkar känns och tänker gud vad dumt att be om att få värkar!). Värkarna blir snabbt regelbundna och kraftigare. Det är väldigt varmt i rummet och därför står jag helt intill dörren längst bort från fönstren och solskenet. Efter ett par timmar kommer barnmorskan igen och undersöker mig och jag är tre cm öppen. Hon frågar om jag vill att hon ringer efter min barnmorska och det säger jag ja till, även om jag tvivlar på om det är för tidigt. Min barnmorska kommer vid kl. 13.15 och vi flyttar upp till det förlossningsrum som väntar på oss. Det är verkligen ett reservrum/förrådsrum! Det finns dock en förlossningsbrits precis innanför dörren och eget toalett, som också är fullt med olika utrustning, men man kan precis backa in på toaletten. Jag bryr mig dock inte om sakerna och det enda som betyder något är att det är svalt där inne eftersom solen ligger på andra sidan av byggnaden (halleluja!). Jag hänger mot min man under värkarna och i ett av pauserna frågar jag honom om det gör ont när jag hänger på honom. Han tittar konstigt på mig och säger att det kanske inte är det jag ska tänka på. Jag är så närvarande i allt, till skillnad från min första förlossning. Det är fantastiskt att jag har pauser mellan värkarna där jag faktiskt kan prata med barnmorskan och min man. Vid ett tillfälle säger min barnmorska att om jag inte vill föda stående måste jag börja lägga mig upp. Jag nästan hoppar upp på britsen, för jag vill absolut inte föda stående. Jag ligger på sidan och värkarna är kraftiga, så kraftiga att jag skriker av smärta. Jag är förvånad över hur galna krystvärkarna känns och överväldigas av dem. Men det är samtidigt häftigt att jag bara är närvarande och faktiskt kan känna att det trycker (det kunde jag inte första gången). Dock blir jag snabbt rädd för att krystfasen ska dra ut på tiden som första gången och är mycket uppmärksam på om han rör sig. Jag tycker det tar lång tid att krysta fram honom eftersom jag är nervös, men i verkligheten tar det bara 12 minuter från att krystfasen startar tills han är ute. Jag blir förvånad och lättad när han är född och barnmorskan frågar min man vad klockan är, för klockan i rummet har stannat (!). Han föddes cirka kl. 15.07.
Jag är helt euforisk efter förlossningen eftersom det har varit en (nästan) naturlig förlossning och det gick precis som jag drömt om. Och så har jag förstås fått en fantastisk liten son (3410 g och 53 cm). Vi bestämmer oss för att stanna på sjukhuset och äta middag, varefter vi åker hem till mormor och den stolta storebrodern. På natten sover vi alla fyra tillsammans i vår säng och jag är så lycklig över att allt blev som jag önskade och att vi kunde åka hem direkt, även om det var en igångsättning.